Det var i våras jag fick den där idén att jag skulle satsa på höstens HCM. En sådandär lurig känsla dök upp medan jag surfade på nätet och utan att tänka desto mer hade jag anmält mig. Sekunden efter frågade jag mig själv vad det var jag hade gett mig in i. Så har det varit ända sen dess. Ibland har det känts som en självklarhet, att jag skall springa, och motivationen och självförtroendet har varit på topp. Ibland har jag bankat huvudet i väggen och kritiserat mig själv för min dumhet.
Jag hade ingen kunskap om löpning förrän jag beslöt mig för att springa. Visst har jag ju sprungit, flera gånger i veckan går jag ju ut och joggar. Problemet (fick jag reda på senare) var att det alltid var samma sak, samma takt och samma tid. Grundkondisen var i skick, men om jag inte ändrade på min träning så skulle jag aldrig utvecklas och bli bättre.
Jag bestämde mig för att göra det helhjärtat och anlitade Unisports löptränare som gjorde upp ett träningsprogram åt mig. Jag var sent ute och hade bara elva veckor på mig, så det innebar en drastisk förändring i träningen och ett ganska intensivt och hårt program. VK-lenkki, PK-lenkki, pyramidijuoksu, maksimikestävyys... En helt ny värld öppnades för mig. Och det var bra. För jag tror att det gav både motivation och resultat.
Jag följde det rätt så bra med några undantag då jag tog mig friheten att byta plats på träningspassen. Ibland gick det bra, ibland sprang jag med blodsmak i munnen och ibland fick jag acceptera att det finns dåliga dagar då träningen helt enkelt skiter sig.
Träningen blev ändamålsenlig och jag fick ett mål att sträva efter. Jag ser det som en räddning och som en hjälp för mig både med tanke på träningsmängd, energiintag och helt enkelt mitt eget tillfrisknande. Det jag behövde var ett program med utmärkta träningspass och framför allt utmärkta vilodagar. Ur min värld försvann sega joggingturer, tvångsträning och meningslösa träningspass.
Träningen gick okej, förberedelserna kan jag förbättra och själva loppet är en erfarenhet jag vill bära med mig.
Jag var skitnervös. Oberoende hur mycket jag försökte intala mig själv om att jag bara gör det här för min egen skull och att jag inte tävlar mot någon annan, var det omöjligt att inte vara nervös. Jag vaknade tidigt och trots en kortare natt var jag hur pigg som helst. Det jobbiga var den långa och ensamma väntan hemma på att klockan skulle bli ett och jag skulle börja ta mig mot Olympiastadion. Bäst att avleda tankarna med att göra det jag brukar göra på lördagsförmiddagar, så jag städade och så tittade jag på Halv åtta hos mig i två timmar i sträck (vilket jag inte brukar göra i normala fall, men jag kunde ju inte gå ut på länk heller). Nervositeten hängde med mig hela förmiddagen och påverkade säkert delvis mitt lopp. Redan när jag gick hemifrån märkte jag hur min akillessena gjorde sig känd och jag blev såklart rädd att den skulle börja krångla igen, nu av alla dagar. Så i panikens tecken gick jag via apoteket och köpte en tub Voltaren elmugel i hopp om smärtlindring.
Väl i tid på stadion och jag hann besöka toaletten typ fem gånger före start.
I trängseln vid starten hade jag en man bredvid mig som jag växlade några ord. Han var från "the United States, Wisconsin"och det var hans första gång i Finland. Jag sade att det här är "my very first Marathon" och han gav mig några uppmuntrande kommentarer. Det lättade varken på nervositeten eller den ständiga toalettbrådskan.
Det var varmt och soligt, vilket säkert påverkade mångas löpning. Visst var det hett, men jag tror inte jag led av det lika mycket som av allt annat jag fick stå ut med.
I praktiken hade jag ont i magen hela loppet. Det började med knip, sedan tror jag det var håll i sidan, knip igen varvat med illamående och en otrolig lust att besöka bajamajan.
Jag hade en rätt så bra fart i början, ungefär 12 km i timmen. Efter 10 km kändes stegen lätta och jag hade den där sköna känslan av att "så här skulle jag kunna orka hur länge som helst". Sedan började min akillessena gnälla men den struntade jag i. Det är bara smärta, jag avbryter när den spricker. Särskilt skönt var det inte med min mage och av någon anledning tål jag bättre smärtor i leder eller muskler än en mage som kniper och tarmar som vill vända sig ut och in.
Den första halvan av loppet kunde jag njuta av stämningen och av publiken. Det stod massor av folk vid vägkanten och hejade och även om jag inte kände någon så bar publiken mig nog. Vid 21 kilometer tyckte jag det kunde börja räcka. Hade det varit ett halvmaraton, skulle jag ha haft en tid på 1:45 och jag skulle ha fått avsluta med bara lindriga krämpor och ett svagt illamående. Det var lika långt kvar. På Drumsö kom den ledande klungan på 5-6 afrikanska löpare. Suck. Nu hade jag ont i båda framlåren, inte en sådan där trötthet utan det gjorde verkligen ont. Efter 25 km fick jag börja sakta farten lite. Vid 30 hade jag inget mer att ge. Nu hade också vaderna låst sig och jag sprang som på blypålar. Tillbaka genom Lövö och Granö igen och nu kunde jag inte ens njuta av de vackra områdena och bånga framtida drömhus. Nu hade jag lust att lägga munkavle på dem som stod och hejade "hyvältä näyttää, vielä jaksaa, ei oo enää pitkä matka". Spring själv så vet du att de sista sju kilometrarna är den längsta sträckan du någonsin sprungit. Vid 38 skulle jag ha gett upp om inte min envishet hade tvingat mig framåt. Jag fick känna mig omsprungen av tanter och jag skulle ha kunna lägga mig ner och gråta. Gå ville jag inte, det hade redan tagit så länge. Och även om ett toalettbesök lockade var jag tvungen att fortsätta för jag hade antagligen inte kommit iväg igen efter att ha suttit en stund.
Det krampade, det smärtade och det var inte kul. Men stadion kom emot, sista kurvan kom emot och till sist kom också mållinjen emot. 3:42. Ett glädjerus blandat med lättnad, utmattning och gråt. Kände mig egentligen ganska eländig. Tur att jag hade en snygg outfit.
Jag klarade det.
Så fort jag stannade stelnade benen och jag kan inte begripa att jag sprang de sista 10 kilometrarna med muskler som egentligen inte fungerade. Jag försökte se tapper och hurtig ut när jag gick fram för att ta emot min medalj med benen smärtande och stela. Att gå i trappor var omöjligt och att ta mig till bilen där Jan väntade tog en god stund. Och ännu idag går jag med raka ben och får häva mig upp från soffan eller stolen.
Illamåendet kom på kvällen och under natten tror jag att tarmarna rensades ganska bra (kanske jag kan hoppa över detaljerna). Ärligt talat mådde jag riktigt uselt.
Var det värt det? Var det värt överansträngda ben, en återhämtningsperiod på minst en vecka, illamående och vätskebrist?
Ja.
Jag blev en erfarenhet rikare. Och jag gjorde något jag drömt om länge.
Nästa gång skall jag förbereda mig bättre.
Nästa gång?
Ja, det blir en nästa gång. Även om jag flera gånger under loppet förbannade mina idiotiska idéer så blir det en nästa gång.
Då skall jag dricka mer under veckan före loppet.
Då skall jag starta i samma takt men orka hålla den ända till slut. För jag vet att jag kan. Kondisen var det inget fel på, benen strejkade bara. Fast kanske det är kondis det? Hur som helst ska mina muskler tåla mer.
Kanske har jag hittat min grej. Kanske är löpning min grej. Åtminstone som hobby. För att nå Leena Puotiniemis nivå borde jag förbättra med en timme. Om jag nu hade en kilometerhastighet på 5-6 minuter borde jag öka till 3-4 minuter. Jag kan ju inte ens springa så fort... Åtminstone tillsvidare får det vara ett intresse och min grej.
Idag får jag och mina skor vila. Kanske jag kan röra mig i morgon. Springer gör jag inte på en tid. Sen är det full fräs igen.
 |
| Idag är det "vapaa" på programmet. Sedan är det ännu en vecka kvar av träningsprorammet: "Ei juoksua koko viikon aikana". Det blir den hårdaste veckan. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar