Den längsta bästa dagen

Att föda barn sägs vara vackert. Smärtsamt, visst, men vackert och speciellt. Och något som bara kvinnor förstår sådär på riktigt, även om pappornas upplevelse inte är att underskattas. Jag tänkte försöka (jag kommer knappast ihåg varken tidsperspektiv eller allt som hände det dygnet) sammanfatta den längsta dagen i mitt liv. Särskilt vackert tycker jag inte det var men det som följde var desto finare.

Det började natten till söndag. Vi hade hunnit sova någon timme när jag vaknade av något jag inte kunde säga att jag hade upplevt tidigare och jag misstänkte starkt att det var en sammandragning. Noterade även något som kan ha varit den omtalade slemproppen så jag antog att det var på gång. Att fortsätta sova var ingen idé. Sammandragningarna kom ungefär var sjunde minut och jag testade smärtstillande och varm dusch och stod ut ett par timmar. Jag ringde sjukhuset en första gång och de bad mig givetvis stanna hemma. Resten av natten gick åt till att ligga på soffan, stå ut med smärtorna och precis hinna nicka till innan nästa värk började. Att svälja morgonmålet var ganska omöjligt och gjorde inte måendet mycket bättre. När vi ringde nästa gång vid åttatiden på morgonen fick vi välja om vi kommer eller inte kommer och vi valde att åka.
Vi blev intagna på jouren och jag blev kopplad till en mojäng som visar babyns hjärtfrekvens och sammandragningarna. Ganska snabbt hade vi sköterskan och någon till inne i rummet som verkade smått allvarlig och ville att vi skulle skrivas in. Någon svacka i hjärtkurvan. Dessutom märkte de att jag hade feber och den hängde kvar tills följande dag.

Jag låg på avdelningen några timmar och värkarna ökade i styrka. En gång fick jag en spruta i baken och den hjälpte ett tag. Jag vet inte om min smärttröskel är låg men det började vara så obehagligt att jag till sist ville ha något mer. Det bar upp till förlossningssalen och där fick jag lustgas till en början. Då spräckte de också hinnorna och fostervattnet forsade som om jag hade kissat på mig flera liter. När jag började hyperventilera lustgasen blev det dags för epiduralbedövning och det gav mig en chans att vila ut mellan verserna.

Det jobbigaste var att lillen där inne inte gillade sammandragningarna. Under dessa blev navelsträngen troligtvis i kläm vilket gjorde att pulsen sjönk. Första gången var mest uppskärrande- plötsligt stormade det in fyra personer och bland dem en läkare och de skulle ha mig på alla fyra för att få liv i ungen. Jag förstod ju inte vad som pågick och ett sådant extra stressmoment var inte alls särskilt kul. Det här hände flera gånger. Antingen i samband med en sammandragning eller efter att jag hade fått något som skulle förstärka värkarbetet. Han gillade inte heller att jag steg upp så det gick helt enkelt inte att effektivera processen ens på naturligt sätt.

I något skede under eftermiddagen och kvällen började alternativa utvägar att diskuteras. Jag hörde "sektio" nämnas och blev inte alls lugnad. Något var fel. Det var inte alls vad jag hade planerat. Jag började stressa över det och bara önskade att jag skulle få föda på vanligt sätt.
Jag fick förnyad bedövning några gånger och det var lagom trevligt att märka när smärtlindringen släppte och känna hur smärtan gick från noll till värre än någonsin.
Till sist fanns det inget mer att göra. Värkarna var inte tillräckligt starka, vattnet hade gått för länge sedan och öppningsskedet gick för långsamt. 9 cm öppen och ännu små hinder kvar konstaterade de när läkaren var på plats och beslöt att det var dags för kejsarsnitt. Dessutom låg killen med ansiktet uppåt, vilket är en sämre position än med ansiktet neråt. Då hade det gått ett drygt dygn sedan värkarna började där hemma. Det fick bära av till operationssalen.

Jag grät och skrek både av smärta (nu var all bedövning borta) och av ilska för att det skulle gå så här. Värkarna var starka och täta och det blev inte bättre av att de skulle ha mig överförd till operationsbordet. Det tog en stund innan de fick i mig bedövningen men sakta men säkert började jag kunna slappna av. Jan dök upp vid min sida och nu grät jag bara av utmattning och en oro över vad som skulle ske. De tryckte och klämde på min mage och jag försökte tänka på annat än att de sprättar upp hela magen och att blodet sprutar. Det kändes som jättelänge även om ingreppet bara tog fyra minuter.
Sedan "grattis, en pojkbebis" och sedan, äntligen, ett skrik. En våg av lättnad och tacksamhet sköljde över mig. Lite märkligt att ligga bakom ett skynke och inte se honom men bara att höra honom leva var nog för stunden. Jan fick gå se på honom och till slut fick också jag det. Jag minns inte vad jag tänkte, jag var väl ganska bortkollrad, men lycka och tacksamhet var väl vad jag kände.

Att sedan tvingas lämna honom och åka iväg till uppväckningsrummet (heter det så?) var inte så skoj. Skulle han klara sig? Jag hann dock somna och vila ett par timmar medan tankarna rusade i huvudet och jag försökte handskas med känslosvallet.

Sedan fick jag äntligen åka till avdelningen och hälsa på mina finaste. De hade klarat sig bra (såklart). Jag fick min son intill mig och nog var det märkligt. Var det verkligen han som hade bott inne i magen så länge?

Det var med blandade känslor jag födde honom. Inte alls som jag hade tänkt. Jag kände mig så ofullständig, rentav dålig, för att jag inte hade klarat av det som kvinnan är skapt för att klara. Besviken på mig själv. Samtidigt som det inte spelade någon roll. Pojken var levande och frisk och ingenting är viktigare än det. Han är värd varje sekund av smärta och oro och jag kan inte föreställa mig något sötare och finare än han.

16 timmar ung.  (foto: mormor)

Det blev en lite längre vistelse på sjukhuset och det var nog lika så bra. Jag var öm, rörelsehandikappad och enormt trött och först på torsdagen började jag känna mig som en människa igen. Vi hade en otroligt kunnig personal omkring oss från början till slut och familjerummet räddade situationen. Vi fick uppleva sömnbrist, frustration, oro och känslosvall och allt på grund av en liten pojke som jag helt och hållet har förälskat mig i. Jag vet inte om jag riktigt har insett att jag är mamma ännu samtidigt som det känns som det naturligaste i världen.

I natt fyller vår filur en vecka. Vi lär känna honom mer och mer och att få ta hand om honom tillsammans med den tryggaste mannen jag känner är det bästa jag kan tänka mig.