Jag blir aldrig en lattemamma!

En hel dag på stan i härligt solskensväder. Först lunch med en väninna och sedan kaffe med en annan. Däremellan lite shopping och promenad på stan medan bebin sover. Visst låter det som en skön dag?
Det var det inte!

Jag gav mig iväg till stan genast då det var läge, eftersom jag räknade med att det skulle behövas ammas och bytas blöja före lunchen. Jag hade så rätt. Filip vaknade såklart i bussen och jag gjorde mitt bästa för att underhålla honom. Han var ganska frustrerad och bröstsugen när vi äntligen kom till Stockmanns barnskötselrum, där jag skulle komma att få tillbringa större delen av stadsvistelsen.

Det hela började med att en annan liten kille skrek till och då blev Filip skrämd och upprörd. Han skrek och skrek och fick inte ro och när han väl började äta stördes han av vartenda litet ljud och började skrika igen. Under den en och en halva timmen jag var där skrek han mest, åt lite och spydde ner sig själv och lite av golvet. Under tiden kom och gick mammor med lugna tysta bebisar som ammade effektivt och som inte reagerade på Filips oväsen.
Han var klarvaken när det var dags att ta hissen upp till lunchstället och jag fick äta med honom i famnen och roa honom samtidigt som jag försökte konversera med min väninna som jag inte sett på länge. Efter lunchen bar det av ner till skötrummet för andra gången. Samma rumba igen. Någon annan som gnällde utlöste ett ändlöst skrik hos Filip och session nummer två tog typ en timme. En tant kom in och ojade och vojade sig över Filip och beundrade hans fina ögon och ojade sig lite till medan jag log tappert och tänkte att hon kan dra dit pepparn växer.

Jag var tvungen att gå till torget utanför Musikhuset för att hämta min nummerlapp inför lördagens språngmarsch. Filip började gallskrika så fort jag ens försökte lägga honom i vagnen så jag fick bära honom i bärselen. Det typ stormade och jag kände mig som en hemsk morsa som utsatte min lille son för sådan blåst. Till slut var jag tvungen att sätta honom i vagnen vilket innebar skrik från torget via Intersport där jag skulle hämta t-skjortan och tillbaka till Stockmann. Väl inne tog jag ungen under armen och beställde hiss. Två hissar gick förbi för att de var fulla. När det äntligen kom en där alla andra skulle ut hann dörrarna gå igen innan jag hann in. Jag hann inte hejda mig utan bankade näven i hissdörren och svor högt och fick ogillade blickar av de som just stigit ur hissen. När jag äntligen kom upp till sjätte våningen var alla mammor på Stocka där och jag gjorde ett snyggt intryck med knallröd skrikande unge under armen. Filip bara fortsatte skrika trots mitt tappra amningsförsök och precis då kom mitt kaffesällskap in genom dörren och fann mig där bland alla mammor på vippen att lägga mig ner och storgråta. Där hängde vi väl någon timme tills alla andra mammor klokt nog hade avlägsnat sig och Filip hade somnat av utmattning. Puh.

Han sov tills vi hade köpt kaffe och satt oss ner. Sedan fick jag dricka kaffe med Filip i famnen och försöka roa honom medan jag försökte umgås med min väninna. Det gick ganska bra tills Filip blev otålig och, till min stora förvåning, började skrika igen. En tant var vänlig nog att påpeka att han säkert är hungrig och också hon blev önskad dit pepparn växer.

Skötrummet för fjärde gången och samma rumba igen. Gråt tills han inte orkade längre, avbruten måltid på grund av störande ljud, lite spytt på golvet och till sist, äntligen somnade han. Om det finns en övervakningskamera i det rummet så sitter nog någon och suckar åt oss.

Kvart före sex visade Järnvägsstationens klocka. En hel dag på stan är inte en överdrift. Och totalt säkert över fyra timmar i skötrummet. Minst lika många timmar skrik.

Vid något skede trodde jag att vi aldrig skulle komma hem. När vi äntligen klev på bussen sov han och lyckligtvis var det inte någon värre rusning då. Jag satte mig ner, pustade ut. Aldrig mer. Jag blir aldrig en lattemamma.
Inte sov han hela vägen inte, och visst var han på vippen att börja gråta igen innan vi hunnit hem. Äntligen hemma. Jag illaluktande av svett och med huvudet bultande av värk.

Ser ner på min son i vagnen som tittar på mig med stora ögon och ler lite osäkert med halva handen instoppad i munnen. Älskade, älskade vän.