Bäh!

Filips första och enda ord är bäh. Det betyder precis allt men uttalas med varierande styrka och eftertryck. Ibland kommer variationer som bah, ba, be och när han traskar omkring kan det komma en längre harang med bababa eller bäbäbä. Stundvis låter det också mer som pa och han kan få det att låta som att han säger pappa. Då är pappa nödvändigtvis inte närvarande.

Det gulligaste är när han vaknar på morgonen och jag hör hur han börjar klättra upp mot sängkanten. Ett svagt bä hörs från sovrummet och när jag kommer in finner jag en glad liten en med kalufsen (=det lilla hår han har) på ända, med tungan ut och som säger bä. God morgon, betyder det väl.
Ska vi läsa bok? frågar jag och Filip förstår helt klart vad jag menar. Han tassar fram till boken och sätter sig ner. Bä! Bok.
Var är bollen? frågar jag och Filip kryper iväg efter den (ja, han har faktiskt börjat krypa!). Bä. Boll.
Han ställer sig upp mot soffbordet och kikar över kanten. Bä! Hej!
Han kastar skeden eller något annat han håller i vid matbordet så att det smäller i golvet. BÄH! Bang sa det. Han tittar på mig och säger bä. Plocka upp.
Han hör något ljud och han ser undrande på mig. Bä. Vad var det?
Och många, många flera bä som betyder det mesta.

Trots den ännu snäva repertoaren av ord (eller ljud, ord är kanske lite att ta i) förstår jag honom ganska bra. Visst skulle det vara enklare om han kunde berätta varför han gråter ibland, men oftast lyckas jag tolka vad bä betyder i sitt sammanhang. Också Filip har börjat förstå allt mer, vilket är roligt att märka. Nej förstår han dock inte. Eller också ignorerar han det. Vilket barn gör inte det?

Bäh! Jag tömmer diskmaskinen.